Kulturmiljö

Vi utför regelbundet inventeringar för att samla in kunskap om var i väganläggningen som vi har värdefulla objekt och hur skicket är på dem. Vi anpassar vägunderhållet och utför riktade miljöåtgärder för att bevara objekten, restaurera och stärka objekten.

Med tiden har dock en del av de värdefulla väganknutna kulturmiljöobjekten försvunnit från vägområdet. Det kan bero på att vägar har dragits om eller att de flyttats till en annan plats. Vi vill gärna återställa de objekt som saknas. Så har man sett ett väganknutet kulturmiljöobjekt på villovägar får man gärna höra av sig till oss så vi kan ställa tillbaka det på sin rätta plats.

Planerade och pågående åtgärder:

• Restaurering av kilometerstolpar i plåt i Umeå kommun.
• Utsiktsröjningar i Vännäs kommun.

Vägarnas historia i Norrbotten och Västerbotten

Norrstigen, eller Kustlandsvägen som den kom att kallas senare, är den äldsta vägförbindelsen i övre Norrland. Vägen gick ungefär där E4 går idag och var en enklare gång- och ridväg som band samman de kyrkplatser som etablerats längs kusten under medeltiden. I slutet av 1600-talet byggdes vägen ut så att den blev farbar med häst- och vagn mellan Stockholm och Torneå. 

Älvdalarnas vattenvägar band samman inlandet med kusten. Det dröjde länge innan det byggdes vägar som band samman de olika älvdalarna med varandra. Ett av de första exemplen är sockenvägen mellan Burträsk och Skellefteå som blev farbar 1781.

I skogs- och fjällområdena var det först under 1900-talet första hälft som vägar på land blev betydelsefulla. Vid denna tid hade biltrafiken kommit igång och under 1920-och 30-talet gick staten in och finansierade vägbyggandet som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Inledningsvis anlades smala så kallade ödebygdsvägar och senare AK-vägar (inom ramen för arbetslöshetskommissionens arbete, därav benämningen AK).

I Västerbotten byggdes också många enkla och smala så kallade enkronasvägar. Benämningen syftar på att den statliga ersättningen för dessa vägar var just en krona per meter väg. 

Kulturvägar

Trafikverket utnämner vissa vägar till kulturvägar. En kulturväg är en väg som på ett tydligt sätt visar hur vägar byggdes och placerades i landskapet under en viss tidsperiod. Kulturvägar har ett stort kulturhistoriskt värde.

Väganknutna kulturmiljöobjekt

Längs vägarna finns olika typer av äldre objekt med koppling till vägen. Dessa objekt bidrar till vägmiljöns värde och är viktiga för förståelsen av vägens historia.

Milstolpar

Genom 1649 års gästgiveriförordning beslutades att det längs alla allmänna vägar skulle finnas gästgiverier. Gästgivaren skulle erbjuda de resande mat och husrum men också en utvilad häst. Gästgivarens ersättning för detta beräknades bland annat i förhållande till resans längd. För att kunna beräkna avståndet och därmed ersättningen placerades milstolpar ut. Milstolparna har tillverkats av sten, järn eller trä.

Kilometerstolpar

Kilometerstolparna hör samman med bilismens barndom placerades ut för att visa avståndet längs vägen. I samband med de stora vägbyggena på 1920-30-talet kostade vissa vägmästardistrikt på välhuggna stenstolpar längs sina nya vägar. Byske i Västerbottens län och Gällivare i Norrbottens län är två områden där stenstolparna fortfarande står kvar längs flera av vägarna.

En annan variant av kilometerstolpar som är vanlig främst i Västerbottens län är de som sattes upp från slutet av 1940-talet när staten tog över vägförvaltningen. Dessa utgörs av en järnstolpe som vanligen är målad i svart, grönt eller gult och på vilken en aluminiumplatta med urfräst kilometersiffra är fäst. Kilometerstolparna kan även vara gjorda av trä eller betong. 

Väghållningsstenar

Innan staten övertog ansvaret för underhållet av vägarna var det traktens bönder som skötte vägarna. För att markera vilken bonde som ansvarade för vilken vägsträcka sattes markeringar i trä eller sten upp längs vägen. Väghållningsstenarna är ofta små och anspråkslösa.

Minnesstenar

En vanlig typ är minnessten är de som rests i samband med vägbyggen. I övre Norrland restes många stenar längs de vägar som tillkom på 1920- och 30-talen inom ramen för Norrlands statsarbeten, dvs den statliga arbetslöshetskommissionens arbete.

Stenmurar

Stenmurar anlades för att markera en gräns, exempelvis ägogränser eller gränser mellan olika markslag så som skog och åker. Stenmurar användes också för att hålla betesdjur borta från odlingsmarkerna.  Om det finns stenmurar på båda sidor av vägen kan det vara en gammal fägata, dvs en väg för att valla djuren från gården till
betesmarken. I övre Norrland började stenmurar uppföras i större utsträckning i samband med laga skifte som påbörjades i mitten av 1800-talet.  När byar skiftades
ändrades gränserna och de nya ägogränserna markerades med stenmurar. 

Broar och stentrummor

I takt med att vägnätet byggdes ut började också broar att byggas i större utsträckning. Till en början byggdes broarna av trä men under mitten av 1700-talet beslutades att broar
och längs allmänna vägar skulle byggas i sten. Vid de mindre vattendragen uppfördes stentrummor.

I slutet av 1800-talet slog stålet igenom och därmed kunde broarna byggas större och längre, vilket inte minst kom till användning i byggandet av järnvägsbroar. De första betongbroarna uppfördes i början av 1900-talet vilket senare ledde till att det i början av 1930-talet inte längre byggdes några broar i sten eller trä längs de allmänna vägarna i Sverige.

Vägskyltar och mötesstolpar

De första kraven på vägvisare och vägmärken längs alla allmänna vägar kom 1931. I dag finns äldre vägvisare för enskilda vägar kvar längs mindre vägar. Dessa har gul botten, svart profilerad text, röd bård och en spets som visar färdriktningen. Vid mötesplatser kan man ibland se en äldre typ av toppmonterade mötesplatsskyltar eller blåvit-randiga mötesplatsstolpar i trä.

Vägräcken

De äldsta vägräckena bestod av huggna stenstolpar, på vilka ett vitmålat trätäcke monterats. Vid mitten av 1900-talet blev det vanligare med räcken i järn eller stål. De äldre räcken som finns kvar längs vägarna är huvudsakligen grönmålade U-balksräcken från 1950-talet, ibland med gardister i sten, men vanligen i betong.