Så sköter vi grusvägar

Det är trafikbelastningen som avgör om en grusväg ska beläggas, därför varierar längden grusväg över landet. 65 procent eller 13 400 km av den totala grusväglängden finns i skogslänen. Till skogslänen räknas Värmlands, Dalarnas, Gävleborgs, Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Grusvägarna tål klimat- och trafikbelastningar sämre än belagda vägar. Därför är vi, trots upprustning av grusvägarna, tvungna att införa bärighetsnedsättningar på vissa delar av vägnätet under vårens tjälperiod och ibland även under andra delar av året.

Trafikmängden på grusvägnätet är låg, oftast mindre än 125 fordon per dygn. Enligt våra riktlinjer är det normalt vägar med en trafikmängd över 250 fordon per dygn som får en beläggning. Vägar med randbebyggelse, hus längs vägen, beläggs dock om de har mer än 125 fordon per dygn, bland annat för att minska problemen med damm för de boende

Dammbindning av grusvägar

Ett av problemen med grusvägarna är att de dammar vid torr väderlek. Det innebär siktproblem för efterföljande eller mötande fordon, det påverkar närliggande odlingar och vattendrag negativt och kan innebära skadliga hälsoeffekter. För att motverka detta genomförs en åtgärd för att minska dammet som kallas dammbindning.

Trafikverket ställer krav utifrån vald standard

Det finns fyra standarder för kvaliteten på grusvägar. De uttrycks i så kallade tillståndsvärden. Tillståndsvärde 1 är den bästa standarden och innebär att inget damm rörs upp av trafiken och att omgivningen inte alls utsätts för damm. Tillståndsvärde 4 innebär att utpräglade dammoln uppstår längs större delen av vägen. Sikten är kraftigt försämrad och omgivningen utsätts för damm i mycket väsentlig grad.

Metoder för dammbindning

Vi utför dammbindningen på våren när tjälen har gått ur jorden men innan vägbanan blivit allt för torr. Anledningen är att de bindemedel som används kräver en del fukt. Vi upprepar sedan åtgärden ytterligare om standarden sänks under godkänd nivå.

Det finns flera metoder och produkter för att binda damm. De vanligaste är:

• spridning av salter: kalciumklorid och magnesiumklorid
• spridning av lignosulfonat, som är en biprodukt från pappersmassetillverkningen.

Dessutom pågår kontinuerligt utveckling och tester av nya produkter och metoder.