Dubbelspår Hallsberg–Degerön Kolning i mila och grop längs järnvägen
Arkeologer har undersökt kolningsanläggningar mellan Godegård och Anderstorp, där vi bygger dubbelspårig järnväg.
Arkeologisk undersökning mellan Jakobshyttan och Degerön
Inför att vi bygger dubbelspårig järnväg mellan Jakobshyttan och Degerön i Motala kommun har det genomförts en arkeologisk utredning. Det som undersöktes var en sträcka med skogsbrukslämningar i en smal sprickdal i den skogrika gränstrakten mellan Närke och Östergötland. I området längs järnvägen mellan Godegård och Anderstorp fanns flera kolningsmiljöer med 25 kolbottnar efter resmilor och tillhörande anläggningar och en ensamliggande kolningsgrop. Även en fossil åker, en träindustri och ett gränsmärke kunde undersökas.
Kol för att tillverka järn och stål
Fornlämningsbilden runt Godegård domineras av lämningar från medeltid och senare historisk tid. I området finns det ett stort antal skogsbrukslämningar som kan kopplas till Godegårds bergsbruk. Kolningsanläggningar är den enskilt största lämningstypen, vilket förklaras av att stora mängder kol behövdes under förädlingsprocessen av bergmalm till järn och stål. Ungefär 40 procent av världens järnexport gick genom Stockholm under Sveriges stormaktstid (1611–1718), vilket ger en bild av hur omfattande landets metallproduktion var.
En del av Godegårds historia
Det första säkra belägget för bergsbruk i Godegård är ett omnämnande av platsen hyttan i Godegård år 1489. Gustav Vasa utfärdade ett skydds- och privilegiebrev för Godegårds berg 1525. Efter detta verkar bergsbruket i området blomstra och kronohyttan lämnade mer järn till kronan än någon annan under 1500-talet. Även ett större antal mindre bergsmanshyttor var i bruk i området men vid början av 1600-talet började bergslagets gruvor att sina och 1625 var endast kronohyttan i drift. I mitten av århundradet fanns det 18 ödehyttor i bergslaget och 1691, efter några sista och olönsamma försök till att bryta malm i ett par sedan länge nedlagda gruvor, lades Godegårds bergslag ned.
De Geer och Grill
Bergslagets nedgång och fall sammanföll med att Louis De Geer, den svenska industrins fader, förvärvade järnbruket i Godegård tillsammans med Willem de Besche 1618. Bruket nådde sin storhetstid på 1700-talet när en utpräglad bruksmiljö vuxit fram. 1775 köptes bruket, och i praktiken hela socknen, av direktören för det Ostindiska kompaniet – Jean Abraham Grill. Under Jean Abraham Grills ledning moderniserades herrgårdsmiljön, masugnarna och hammarsmedjorna. Under 1800-talets första hälft producerades stångjärn, tackjärn och spikjärn på platsen liksom färdiga produkter som bland annat plogar och spadar.
Mellan 1860–1900 minskade antal hyttor och bruk i Sverige från 428 till 202, men produktionen ökade under samma period till det femdubbla. Flera av byggnaderna vid Godegårds bruk är idag byggnadsminnesförklarade och miljön är en del av Riksintressanta kulturmiljöer i Östergötland.
Så tillverkades kol
Kol framställs genom att ved torrdestilleras med värme under en begränsad tillförsel av syre, vilket gör att vatten och andra lättflyktiga ämnen i träet försvinner. Det kvarblivande kolet har en påtagligt högre energivärde än vad det ursprungliga träet hade.
Det finns flera tekniker att utvinna kol från ved, det vill säga i kolningsgropar eller kolmilor. Platsen där man skulle uppföra en mila valdes ut med stor omsorg. Marken skulle vara fri från stenar och stubbar samt vara jämnt packad och torr, men ha nära tillgång till vatten för släckning och vara skyddad från vind och drag. Liggmilan och vissa typer av resmila uppfördes i svaga sluttningar men de flesta resmilor behövde en plan undergrund.
Skogskolning och platskolning
I äldre tider kolade man i milor på spridda bottnar i skogen där veden vuxit, fällts och torkat. Denna typ av kolning kallades skogskolning. Ytterligare en metod kallas för platskolning, där man istället förde veden till kolningsplatsen. Platskolning ägde rum nära kommunikationsleder eller vid sågverk.
Kolningsgropar
Den förhistoriska järnproduktionen i blästerugnar försågs med kol framställd i kolningsgropar. När järnproduktionen övergick från småskaligt blästbruk till storskalig masugnsdrift ökade behovet av kol avsevärt och kolning i gropar kunde inte längre tillgodose behovet. Masugnens konstruktion möjliggjorde en fortlöpande drift och högre temperaturer, vilket följaktligen öppnade för en större produktion av järn ur bergmalm.
Liggmilorna gjorde kolproduktionen storskalig
Därför infördes liggmilorna som möjliggjorde en storskalig produktion av kol jämfört med tidigare eftersom uppemot 1 200 kubikmeter ved kunde kolas i en och samma liggmila. Under andra hälften av 1400-talet uppfördes fler och fler lokala hyttor och hammarsmedjor. Det var främst med hjälp av inflyttad specialiserad arbetskraft som bruken och järnproduktionen kom att blomstra. Denna arbetskraft kom framför allt från Vallonien (nuvarande södra Belgien och norra Frankrike).
Resmilan blev vanlig i vallonernas arbete
Resmilan verkar ha introducerats redan under sen medeltid, flera hundra år innan den storskaliga valloninvandringen. Tekniken blev dock den mer vanliga från och med vallonernas stora tillämplig av miltypen på 1600-talet och framåt.
Fynden mellan Godegård och Anderstorp
I litteratur och kartor som berör Godegårds bruk och bergslag har kolningen utgjort en stor del. Kolet var grunden till bergslagets aktiviteter och brukets hyttor och smide. Socknens topografi med berg och vidsträckta skogsområden har lämpat sig väl för bergs- och skogsbruksnäring och mindre bra för jordbruk, även om det funnits i mindre skala.
Dateringar mellan högmedeltid och nutid
En av de undersökta kolbottnarna daterades utifrån fyndmaterial och ytterligare 18 daterades med Kol14-analys. Även en kolningsgrop och en tjärtratt daterades med Kol14-analys. Dateringarna spände över tid mellan högmedeltid och nutid; från 1200-talet till 1900-talet. Samtliga kolbottnar utgjordes av resmilor men hade varierade utformning och tillhörande konstruktioner, som rännor och gropar. Hälften av kolbottnarna har daterats till perioden medeltid–1600-tal, vilket inte stämmer överens med den gängse uppfattningen att resmilan togs till Sverige med inflyttande valloner under 1600-talet.
Återbruk av kolbottnar
Ett större antal av de undersökta kolbottnarna uppvisade indikationer på att ha brukats vid upprepade tillfällen. Att det var fördelaktigt att återanvända en gammal kolbotten var väl känt och man kan tänka sig att man gärna återvände till en plats med goda förutsättningar för kolning om möjligheten fanns. Under senare tider, när man börjat frakta kolveden till kolningsplatsen, var det enklare att återanvända en äldre kolbotten än tidigare.
Kolarkojor
Endast en möjlig lämning efter en kolarkoja påträffades vid en kolningsmiljö som daterats till 1670–1950. Lämningen bestod av en fyrsidig nedgrävning som möjligen utgör grunden för den tillfälliga boplatsen som bör ha funnits på platsen. Att endast ett fåtal lämningar efter kolarkojor finns bevarade i socknen beror troligen på en lokal byggnadstradition av enklare kojor som inte lämnat bestående spår efter sig.
Kolarens ordlista
- Balkro – Vägg (liggmila) eller T-formad stötta (resmila) som håller milans ytbeklädnad på plats.
- Bordstake/kung – Upprättstående stör som resmilan konstrueras kring.
- Bottenvase – Liggande slanor i liggmilans botten.
- Brandpuk – Mindre mila eller grop där bränder efterkolas.
- Brandskropa – Yta med hårdbränd tjära som bildas i kolmilans botten. Bra som underlag för ny kolning.
- Bränder – Icke förkolnade träbitar i milan.
- Dämning – Släckning av milan då kolningen är klar.
- Fotrymning – Lufthål i milans nedre ytterkanter för att reglera lufttillförseln.
- Kolkryss/stig – Transportkorg för kol som används på släde eller vagn. Även måttenhet för kol.
- Kolvedsres – Trädstammar till kolning staplade i v-form för att torka.
- Liggmila – Kolmila där kolveden placeras liggande.
- Resmila – Kolmila där kolveden ställs upp.
- Rost – Golv i resmilan som hindrar att så kallade bränder uppstår.
- Stybb – Blandning av kolpartiklar och sandjord som används till milans överbyggnad.
Vem gör vad inom arkeologin?
Trafikverket är exploatör och ansöker om arkeologiska undersökningar hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen ansvarar för de arkeologiska undersökningarna och upphandlar arkeologiföretag som utför arbetet. Trafikverket bekostar och kontrollerar att de planerade arbetena utförs. Det företag som genomförde den arkeologiska undersökningen mellan Godegård och Anderstorp var Arkeologikonsult.