Dubbelspår Hallsberg–Degerön 4000 år i Godegård

Fornlämningar kopplade till bergsbruket

Godegård ligger i Östergötlands norra Bergslag som till största delen består av skogsmark i den så kallade Tylöskogen, vid gränsen mellan Närke och Östergötland. De arkeologiska utredningarna som gjorts inför byggandet av den nya dubbelspåriga järnvägen har gjort att bilden av fornlämningarna i området har blivit tydligare. Det finns ungefär 400 fornlämningar registrerade i området, och drygt hälften av dem består av kolningsanläggningar. Andra lämningar som gruvhål och enstaka hyttlämningar kan också kopplas till bergsbruket. Godegårds bruk var i drift fram till 1800-talets slut. Det bildades kring Torshyttan som hade anlagts redan under medeltiden.

Medeltida metallhantverk

Väster om Godegårds kyrka undersöktes en yta där man ägnat sig åt metallhantverk under medeltid. Eftersom platsen hade plöjts och odlats under hundratals år var det inte mycket som fanns kvar. Det rörde sig om gropar, stolphål och eldstäder med enstaka föremål spridda runt omkring. I flera av anläggningarna fanns tydliga tecken på att man ägnat sig åt järnsmide. Spridda i åkerjorden fanns klumpar av slagg i olika storlekar. Flera av dem hade en tydlig skålform som visar att de legat i botten på en så kallad ässja, en härd där man värmt upp  järnet.

I de jordprover som arkeologerna undersökte fanns glödskal, små, tunna flagor av järn som lossnat när man bankat på järnet för att forma det. Enstaka smälta bitar av kopparlegering visar att man också arbetat med andra metaller. Kol som daterades visar att platsen använts mellan 1230 och 1400 e.Kr. Vid denna tid fanns flera gårdar i närheten av kyrkan, Hälla i norr och Sörby i söder. Brandfarlig verksamhet så som smide utfördes ofta på platser på behörigt avstånd från bebyggelsen och kanske är det spåren av gårdarnas smide vi ser här. Det är också möjligt att aktiviteterna har med bygget av Godegårds kyrka att göra. Kyrkan ska enligt traditionen ha invigts år 1251.

Offer för lyckat smide?

I en grop på smidesplatsen hittades tre pilspetsar, två av järn och en av flinta.

Flintspetsen är ett typiskt stenåldersföremål. När den lades på plats i gropen tillsammans med de två andra pilspetsarna var den redan över 3 000 år gammal. Antagligen har den hittats i närområdet. Tidigare undersökningar har visat ett det finns spridda lämningar från stenåldern nära Hälla. Man undrar hur tankarna gick hos den medeltida person som hittade flintspetsen! Stenåldersföremål hittas ibland i medeltida sammanhang. I senare tid har bland annat stenyxor betraktats som magiska föremål. Genom att lägga en stenyxa i husgrunden kunde man skydda huset från brand och åsknedslag. Ett sådant föremål kunde också bota sjukdomar, skydda mot onda krafter och få ölet att jäsa. Även järnföremål ansågs ha skyddande egenskaper. Kanske har man lagt pilspetsarna i gropen vid smedjan som ett offer till de makter som styrde över hantverket. Smeden ville försäkra sig om att lyckas med sina alster men kanske också skydda sig från vådeld.

Folkvandringstida järnframställning

I Sverige har man tillverkat järn under lång tid. De äldsta spåren av järnframställning är faktiskt från sen bronsålder. Järnmalmen som man använde var myrmalm, järnhaltiga jordklumpar som hämtades från sjöar och våtmarker. Ofta framställdes järnet på platser där man hade god tillgång på sådan malm. Den vanligaste typen av järnframställningsugn bestod i princip av en grop i marken med en hög överbyggnad av lera, så kallad schaktugn. Överbyggnaden fylldes med omväxlande kol och myrmalm.

För att höja värmen i ugnen blåste man in luft med en bälg, temperaturen i ugnen måste upp till 1 300 grader för att malmen skulle börja smälta. Denna process kallas för blästning. Järnet smälte till en klump – kallad lupp – i ugnens botten och slaggen rann ned i den underliggande gropen. Vid undersökningar av blästplatser hittar man i allmänhet bara slagguppsamlingsgroparna medan överbyggnaden sedan länge är borta. Delar av överbyggnaden kan ibland ha fallit ned i gropen. I åkermark finns oftast bara nedre delen av groparna kvar eftersom resten plöjts bort. Så var fallet i Godegård där marken brukats i minst 350 år. Rester av en enda blästugn hittades och den var ovanligt stor och nästan fyrkantig i stället för rund som är vanligast. Överbyggnaden verkar ha tålt högre temperaturer än normalt. Kol från ugnen daterades till folkvandringstid (420–610 e.Kr). När slagg och ugnsväggar analyserades visade det sig att det var traditionell järnframställning man ägnat sig åt trots att konstruktionen var ovanlig. Detta visar att man kunde nå samma resultat med olika modeller av ugnar.

Ugnen låg strax intill en numera utdikad våtmark. Idag syns den bara som en mörk skugga i åkermarken men den finns med på en karta från 1700-talet. Antagligen har man funnit myrmalm i våtmarken och därför byggt sin ugn på platsen.

Vid undersökningen hittades en möjlig bit myrmalm i våtmarkens tidigare strandkant. Ugnen i Godegård är det hittills äldsta spåret av järnframställning i en trakt som senare skulle komma att bli känd för sitt stångjärn och tackjärn och produkter som plogar och spadar.

Stukor vid Hälla

Gården Hälla, nordväst om Godegårds kyrka, är känd i skrift från 1349. Äldre kartor visar att gården ursprungligen låg ett hundratal meter längre västerut men någon gång innan 1724 flyttades den till sin nuvarande plats och fungerade då som gästgiveri. Gården är fortfarande bebodd idag. Flera arkeologiska undersökningar har utförts i anslutning till Hälla. Lämningar har daterats till yngre stenålder, äldre järnålder, folkvandringstid, vendeltid, vikingatid, medeltid och tidigmodern tid. Människor har rört sig i området och lämnat spår av byggnader och olika aktiviteter men några tydliga sammanhängande gårdar eller tecken på att man bott länge på en och samma plats har inte hittats. Detta beror antagligen på att marken odlats och därmed plöjts under åtminstone 350 år och under senare tid med alltmer djupgående redskap. De flesta spåren av människors liv på platsen har helt enkelt försvunnit.

Direkt söder om ett av uthusen på Hälla gård hittade arkeolgoerna vad de först trodde var rester av minst fyra hus från förhistorisk tid. I den ljusa sanden avtecknade sig parallella rännor som bildade sammanhängande enheter med en större öppning i norra delen och en avrundad gavel med en mindre öppning i den södra. Enheterna var över 25 meter långa. Om rännorna hört ihop med hus borde det också finnas stolphål och eldstäder men inget sådant kunde hittas. Inte heller fanns några föremål eller något avfall som gick att knyta till rännorna. Vad var det då de hade hittat? Efterforskningar har lett dem till att tro att det rör sig om så kallade stukor. En stuka är ett mer anspråkslöst alternativ till en jordkällare där man förvarar rotfrukter och andra tåliga grönsaker.

Marken där en stuka anläggs ska vara torr, väldränerad och gärna slutta för bästa avrinning för att förhindra att rotfrukterna ruttnar. De skördade rotfrukterna läggs på en halm- eller blastbädd på marken och täcks därefter med mer halm/blast och därefter jord som skyddar från frost. Utanför grävs diken för dränering.

Stukor kan vara runda, ovala eller avlånga och ha en längd på mellan 30–40 meter. Stukorna vid Hälla är antagligen inte samtida utan har avlöst varandra, vissa av dem korsar de andra. I rännorna hittades bland annat fönsterglas och tegel som visar att de använts under tidigmodern tid. Stukornas storlek visar att stora mängder rotsaker odlats på gården och att man antagligen sålt dem vidare.

Bosättning vid Godegårds samhälle

Strax öster om Godegårds samhälle undersöktes ett litet område med boplatslämningar. Vid en tidigare undersökning hade kol från ett stolphål daterats till äldre bronsålder. Platsen låg på en liten höjd i åkermarken och jorden hade plöjts ända ned till den  sandiga undergrunden. De spår som hittades var väldigt diffusa. Bara bottnar av stolphål och gropar hittades. De bildade inga sammanhängande mönster och det var svårt att förstå vilka aktiviteter som hade ägt rum på platsen. Kol från ett lager daterades till vikingatid. I lagret hittades ett litet fragment av en gjutform som kan ha använts vid bronsgjutning.

Om detta utförts under bronsålder eller vikingatid kunde arkeologerna inte avgöra.

Spår av 4000 år

Undersökningarna i Godegård har visat att man rört sig i området under minst 4 000 år. Marken har brukats intensivt under de senaste 350 åren och därmed har många spår från tiden innan dess gått förlorade. Tydligast har arkeologerna kunnat se rester av järnframställning under folkvandringstid och metallhantverk från medeltid med anknytning till de närliggande gårdarna eller kyrkan. Eftersom de bara grävt där den nya dubbelspåriga järnvägen skulle byggas kanske de inte har kommit åt de platser som ur ett förhistoriskt perspektiv var de bästa. Antagligen döljer sig fler ledtrådar under marken.

Vem gör vad inom arkeologin?

Trafikverket är exploatör och ansöker om arkeologiska undersökningar hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen ansvarar för de arkeologiska undersökningarna och upphandlar arkeologiföretag som utför arbetet. Trafikverket bekostar och kontrollerar att de planerade arbetena utförs. Det företag som genomförde de arkeologiska undersökningarna mellan Jakobshyttan och Degerön var Arkeologikonsult.